Niagarafallen

Fredag
På fredagsmorgonen ringde min väckarklocka vid fyra. Då klev jag upp, mitt i natten kändes det som, åt frukost, klädde på mig och packade det sista. Kvart över fem lämnade jag huset, med min ryggsäck och den rosa väskan från Cultural Care. Promenerade till en au pairs hus där vi blev upplockade av en tredje au pair. Vi åkte till tunnelbanestationen och tog tunnelbanan in till DC. Ca trettio minuter tog det. Vi letade upp stationen där vår buss skulle gå ifrån och hittade en samling med andra au pairer som väntade. En halvtimme senare fick vi gå på bussen och kvart över sju åkte vi iväg! Sedan följde tio (ja TIO) timmar bussresande, med ett toalettstopp och ett lunchstopp. Helt ärligt - det var inte alls så illa som jag trodde. Tog något slags mirakelpiller innan vi åkte så jag mådde inte det minsta illa. Sen satt man och halvsov, pratade med de bredvid, åt snacks eller kollade på film. Det kändes inte som tio timmar faktiskt! Första gången vi såg Niagarafallen (ifrån bussen) så hördes ett "åhhhh" genom bussen.

När vi till slut kom fram till hotellet så fick vi nycklar till rummen. Vi bytte om, tog det lugnt, duschade osv. Sedan var det dags att gå ner på gatan och hitta någonstans att äta! Vi bodde verkligen precis på turistgatan, "street of fun" eller något sådant kallades den. Vi bodde på den kanadensiska sidan av fallen, vilket betyder att jag har varit i Kanada nu!!! Wohoo betar av städer och länder en efter en just nu. Vi hittade något tacoställe och tog med maten till hotellrummet. Vid kvart i tio gick vi ner mot vattenfallen för prick tio varje fredag har de fyrverkerier där nere! Det var helt magiskt. Vattenfallen var upplysta i olika färger och fyrverkerierna varade i kanske sju minuter. Tillsammans med tusentals andra människor stod vi och bara betraktade det hela. Sedan strosade vi runt lite innan vi gick hem. Mina rumskompisar gick ut på någon klubb medan jag gick och lade mig (klockan var över tolv när de väl var redo att gå ut...).

 Det här med att posera framför kameran är väl inte riktigt min grej dårå

 Rainbow bridge, bron som skiljer USA från Kanada. (Här fick vi köa i två timmar för att ta oss tillbaka till den amerikanska sidan, både på lördagen och söndagen....)

 De amerikanska fallen

 Vattenfallet som syns till höger i bilden är den "smala" remsan av de amerikanska fallen, som kallas "the bridal veil". Vi stod precis under det!!!

 Jag håller alltså på riktigt mitt finger framför linsen??? Proffsigt värre

 Utsikten från Rainbow bridge (USA till vänster, Kanada till höger)

 På väg ner till Maid of the Mist-båtturen

 Iklädd fancy blå regnponcho, galet taggad på att åka båt mot vattenfallen!!!

 Vi har passerat de amerikanska fallen och är nu på väg mot de kanadensiska, the horseshoe falls

Lördag
Sov ganska dåligt och vaknade med jättemycket halsont vilket sög för jag trodde jag var på väg att bli frisk. Jaja. Vaknade vid halv nio, duschade, åt två clementiner till frukost, packade ryggsäcken och begav mig ner mot lobbyn. Vid nio skulle nämligen en buss åka mot den amerikanska sidan för de som hade köpte biljetter till Maid of the Mist och Cave of the Winds (vilket jag hade). Hade ganska mycket hemlängtan nu, mer än jag haft någonsin i USA. Mina rumskompisar var mer intresserade av att sova/festa än att faktiskt göra saker, så jag var själv på lördagsmorgonen. Kändes lite tråkigt. Hur som helst satte jag mig på bussen och snart kom en annan tjej och satte sig bredvid mig. Vi pratade mycket och hon berättade om att hon gått upp vid sex på morgonen för att se soluppgången vid Niagarafallen. Bestämde mig genast för att göra det på söndag morgon efter att hon visat mig de fina bilderna hon hade tagit! Det tog oss två timmar att ta oss över gränsen (vilket inte var något någon hade räknat med) så det var riktigt segt. Tur man hade bra sällskap i alla fall.

Sedan begav vi oss ner mot Maid of the Mist som är en båttur i floden nedanför fallen. Man åker förbi de amerikanska fallen och "in i" de kanadensiska. Ställde mig i kö bakom tre andra au pairer som ba "nej men är du själv?? Var med oss!!" så sen var jag det! De kom från Storbritannien, Tyskland och Sverige och var hur trevliga som helst. Maid of the Mist var verkligen fantastiskt! Emellanåt var det så mycket dimma att man inte ens kunde hålla ögonen öppna men det gjorde ingenting för man kände det och alltså jag tror detta är lycka?? Att höra de dånande vattenfallen, att bli alldeles blöt av allt vatten och vara omringad av människor som upplever precis samma sak. Galet.

Efter ett snabbstopp på ett observationsdäck gick vi vidare mot nästa attraktion vi betalat för: Cave of the Winds, där man går på platåer/i trapport under fallen. Det var heeeeelt makalöst. Att stå på Hurricane Deck var obeskrivligt. Vi hade på oss gula regnrockar och fula men galet bekväma sandaler. Vi gick upp och ner för trappor, såg helt sjukt många regnbågar (såg en dubbel regnbåge bland annat!!) och sen var vi till slut framme på Hurricane Deck. Det var PRECIS nedanför the bridal veil. Man fick bokstavligt talet vattenfallet på sig, alltså inte ens dimman från fallen utan VATTNET! Vi kunde knappt prata med varandra för det var så öronbedövande högt, vi kunde knappt se varandra för man fick så mycket vatten i ögonen. Men jag fick världens kick av det och är ganska säker på att de andra kände likadant. Ungefär som att åka en bergochdalbana fast utan illamående-känslan. Det var helt absurt.

Vi slängde våra regnrockar och sandaler och gick för att köpa mat. Det blev garden burger med pommes frites och sen lite glass på det. "Minglade" med andra au pairer och pratade mycket. Sen bestämde vi oss för att dela upp oss. Britten och tysken gick tillbaka mot den kanadensiska sidan medan jag och svensken stannade kvar på den amerikanska. Vi bytte språk till svenska (det är så konstigt att prata svenska, kan inte komma över detta) och promenerade ner mot "Terrapin point" vid Horseshoe falls, där man står precis vid vattenfallet.

Jag förstår inte hur vatten kan vara så imponerande som det är. Men jag finner verkligen inga ord för att beskriva detta?

Resten av dagen blev mycket prat, strosa runt, äta middag och köpa snacks inför morgondagen.

Söndag
Ber om ursäkt för bilderna ovan, iPhone klarar inte av dåligt ljus så bra (eller jag klarar inte av det så bra, jag vet inte vilket). På söndagen gick jag upp vid halv sex, bytte om, packade min tygpåse och gick ner mot vattenfallen. Gatorna var helt tomma och det var fortfarande mörkt ute. Jag köpte en kaffe från Tim Hortons (som var ca den enda butiken som hade öppet). På kvällen var det så mycket liv och ljud på gatan att man inte kunde höra vattnet, men nu, vid sex på morgonen hördes dånet långt innan jag såg vattenfallen. Det var magiskt. Jag tog lite foton på mörkret innan jag satte mig tillrätta på ett stenblock och läste min bok (Anna Karenina) och drack mitt kaffe i ljuset från gatlyktorna. Då och då tittade jag upp och såg hur himlen blev ljusare och ljusare, rosa och sen guld. Efter sisådär en halvtimme lade jag undan min bok och vandrade fram och tillbaka längs med promenaden och bara tittade på Niagarafallen. När klockan var över sju började jag röra mig tillbaka, suckade för mig själv och slet mig till sist från vattnet. Jag hade verkligen svårt för att lämna det. Hade kunnat spendera hela dagen där.

Men jag hade bestämt frukostträff vid åtta med tjejerna från dagen innan. Vi gick till ett diner och jag beställde pancake puppies, som var typ friterade pannkaksbollar med kanel serverade med lönnsirap. Mums. Sen packade jag ihop mina saker och gick ner mot bussen för att få en plats (näst längst fram - yes!). Kvart i tio åkte vi. Resan skulle ta tio timmar men det tog snarare tolv (på grund av att det tog så lång tid att korsa gränsen). Denna resan var värre än den första. Det kändes verkligen hur länge vi hade suttit där. Dessutom hade jag ännu mer ont i halsen (så mycket att jag nästan började gråta emellanåt när jag svalde) och hostade hela tiden. Men jag hade en megabra bussbuddy som fick tiden att gå lite fortare i alla fall. Vi stannade en gång för att köpa lunch (på subway) och en gång för toalettbesök, men annars körde vi på. Hade seriöst ont i rumpan när vi väl var framme. Ledaren satte på tre filmer, jag halvsov, pratade med min kompis, lyssnade på musik men ändå var det en evighetslång resa. Vi kom fram till slut i alla fall, tog tunnelbanan hem och sen fick jag skjuts av den andra au pairen. Var hemma strax efter tio, trött men nöjd med min resa.

Megalångt inlägg det här men det var en helt fantastisk resa! Hoppas på att få göra fler sådana under mitt år i USA.