om ett höstlov

Bilbälten är uppknäppta redan innan motorn hunnit tystna. Dörrar öppnas och för med sig en frisk vind, klar men kall, som den bör vara mot slutet av oktober. I luften ligger en lukt av landsbygd, en lukt av höst och regn. Vinden leker med träden, sveper över löven och för med sig några ner mot marken. Sedan gömmer den sig en stund och det blir tyst. Det blir aldrig så tyst hemma. Det är alltid någon bil som hörs, någon som pratar eller klipper gräsmattan. Men hos mormor och morfar i det lilla samhället i Västergötland - här är det tyst. Om man lyssnar riktigt noga kan man kanske höra skrik och skratt från skolan som ligger några gator bort. Det är nämligen mitt på dagen och de flesta jobbar. Om tjugofyra minuter kan man höra kyrkklockorna klämta från byn. Bakom det ljusa huset, vars färg jag aldrig kan plocka ur minnet, ryker det ur fabriksskorstenen. Någon rastar sin hund en bit ner på gatan, en pensionär syns i fönstret vid de rosa lägenheterna - annars finns det ingen i närheten.

Tre par fötter springer mot farstun medan det sista paret rör sig mot bagageluckan - alla försöker de undvika vattenpölarna på uppfarten. På gräsmattan finns inga lövhögar i rött, orange och gult. De löv som krattats ihop har tagits om hand på en gång. Det är så det går till här. Man lämnar ingenting till senare som man kan göra på en gång. Det bekanta klickljudet när människorna inne i huset låser upp och sedan öppnar trädörren; farstutrappans dundrande när hunden springer oss till mötes. Med viftande svans och de korta benen som rör sig med en förvånansvärd fart medan han vänder huvudet mot himlen och ger ifrån sig några dova skall. Det mest välkomnande ljudet jag vet; det mest glädjande ljudet jag vet. Nu, nu är det lov.

Vi springer fram och tillbaka mellan bilen och huset, för att få in all packning, medan vi då och då blir fångade eller fångar någon i en kram. Och bara ler. Alla ler. Benen är trötta, stela av de många timmarna i bilen. Vi vill in i huset, gå runt i alla rummen som vi brukar, packa upp, trycka på pianotangenterna bara för att det hör till, sätta oss vid köksbordet och fika, prata om allt vi hunnit med sedan sist, bara vara. Den sista väskan fraktas in och jag dröjer mig kvar på uppfarten, ser mig omkring, tar in allting. Det här är höstlov för mig. Kanske mitt bästa lov. Så välkommet, så välbehövligt, så underbart mysigt.